In English eng_flag ..

HEM / OM SUROLLE / Blogg

UTDRAG ur dagbok i Husby-Dakar projektet. 12 -25 okt 2009
Image018

14 okt. ”Jag gör parhästar och Babacar gör en stol som är en ”fisk i vattnet”. Det känns verkligen som om vi delar en gemensam arbetsprocess och de västerbottniska verktygen fungerar ypperligt i hans händer. Folkliga kulturer har lärt sig enkla men sofistikerade arbetsmetoder var än de befunnit sig och det är den överlevnadskunskapen som kallas slöjd. ”


16 okt. ”Vi kommer igång tidigt och får mycket gjort i solen mellan lönnen och furan. En vackert och inspirerande ställe. Jag gör två hästmanar och två nosar samt åtta ben. Det är frapperande vad lika mina och Babacars metoder är när vi jobbar ”unplugged”. Vi borrar, klyver och täljer likartat och känslan av att vara slöjdkosmopolit, där den universella slöjden är gränslös, det spelar ingen roll varifrån man kommer, samhörigheten är uppenbar var man än befinner sig på jordklotet.
De olika delarna i hästarna sammanfogas men redovisas som olika trästycken. Det var det material vi hade och tog tillvara på. Utifrån de dimensioner vi hade var det inte möjligt att göra vad vi ville utan att sammanfoga bitarna på det sätt som gjorts.”
Image019
19 okt. ”l min ateljé och verkstad i Umeå visar jag Babacar mitt förråd av krokvuxna ämnen till ryggbrickor, bärträn, pall och stolsben, skedämnen, handtag och grenhängare. Jag såg hur en kreativ glimt tändes i hans ögon och när jag erbjöd honom att plocka vad han ville kom han genast igång med en ny stol lika förvånande i sin sammansättning som de övriga, inspirerande!”

21 okt. ” Hästarna har istället för en stol utvecklats till separata skulpturer . En är klar, sånär som på ytbehandling som kommer efter virket torkat . Hästen har fått renhorn efter att Babacar, som aldrig sett det materialet tidigare, tänt till och funderat på att göra smycken. Jag berättade mycket om samerna, som jag växt upp i nära relation till, och historien om deras nomadliv fungerade som en länk mellan oss i förståelsen av varandras kulturer.”

Image001

23 okt. ”Ägnar mycket tid åt att fundera över hur allt hänger ihop efter gårdagens tankar. Kolonialismen och religionen har våldtagit många folkliga kulturer, vissa är helt raderade och av andra finns det bara spillror kvar. Det upprör oss båda eftersom genuint materialkunnande, otrolig verktygskicklighet och folkkonstnärliga skulpturala erfarenheter gått förlorade. Så vad var egentligen mer naturligt än att hästen, min bondesläkts upphöjda arbetsdjur (tänk på Dalahästen) får renhorn? Renens horn blir materialet som vi båda har en relation till. Samernas nomadliv (och även afrikanska nomader) utnyttjande hundraprocentigt det naturnära materialet, precis som min egen tradition –slöjdtraditionen - har gjort.
Renens bog och bak täcks av gamla bibelblad som illustrerar närvaron av kyrka och kolonialism. Svansen blev krokvuxna grenkrusiduller som bevis på materialets egen uttrycksfullhet.
Färgen blir djupblymönja; orange. En bibliskt betäckt Reinhorse.”
Image015

Jag bygger ett rum – det kreativa rum som utgör mina avgränsningar och min största frihet. I det rummet kan jag vara den jag vill vara – mitt alter ego –  s u r o l l e – en slöjdare vars estetiska uttryck formas av de väggar jag nu ska beskriva. Innehållet i de väggarna bär jag med mig på alla kreativa stigar som jag snubblar runt på.

 

Vägg 1 är MATERIALET – Här finns känslan för vilket träd jag ska välja för att få rätt styrka, böjlighet och mjukhet. När jag går i skogen sätter jag på mig speciella glasögon – ungefär som Stålmannens röntgensyn – rakbrillorna för att hitta rakkluvet och pallbensbrillorna för krokigbenen – sen har vi ryggbrickobrillorna, skedögonen - handtagslinserna och bärträglasögan.

Med materialet tar jag en brottningsmatch i verkstan – jag går i clinch och ibland vet jag inte vem som ger vem en rak uppercut – pallbenen slår en helt enkelt på käften ibland - det kommer ut något helt nytt – men bara det har rätt ”beatitude” som Kerouac sa, så blir det bra – det är en dialogprocess med materialet.

Vägg 2 är VERKTYGEN och verktygsskickligheten – Jag älskar den skurna ytan som kommer från täljgrepp som ärvts i många generationer - förfinats under tusentals år – en slags ackumulerad formestetik som är intimt förknippad med tekniken – sammansättningarna och materialvalen.

BAKOM mig finns vägg 3 TRADITIONEN. Ja, DET VAR JU FRÅGAN VAR DET FRAMFÖR ELLER BAKOM? Kanske finns det en svängdörr någonstans?

Tradition är ju allt som folk gjort för att överleva med respekt för sig själv och sin avkomma. I träets och slöjdens värld har man först gjort huset av liggtimmer, sen husgeråden – stolarna, borden, skålarna, skåpen, ja, whatever i trä.

I västerbotten har det här kunnandet ett ord dialektalt – att man är händig – praktiskt underfundig – ”farmersmart” på att ta tillvara på alla material runt bondgårdarna – det är ”Int Oslög” … man ska aldrig säga att man är bra på något… den dubbla negationen. Min släkt på pappas sida kom hit på 1500-talet. Jag är kanske tionde generationens slöjdare som jobbar på med kniv och yxa.

Men apropå att bära något med sig. Vi har ju den 4:e väggen! FOLKKONSTväggen! Och det är ju ni! Folket! All längtan, kärlek, önskan, besvärjelse, magi och förhoppning som finns inbakade i de här grejerna som är gjorda. När en kille skulle stöta på en tjej hade han en känning med sig, en sked att sätta i fickan för att visa vilken ”int oslög” man han var. Ett belägg för den kärleksfulla drivkraften i slöjdens estetiska uttryck. Slöjd bär kärlekslängtan.

Det var vernissage i Åbo för utställningen "Till min glädje" med "Rikssvenska hantverkare" i början av September 2009. Annika Nordenskiöld, Mikael Nilsson, Anna Wengdin, Anna-Lena Stålnacke var delutställare, men det var bara jag och Annika som kunde komma och medverka på vernissagen. Allt var fint ordnat, bra katalog, ett fint seminarieprogram där jag höll en två timmar lång föreläsning för 150 elever på hantverksutbildningen.

till-min-gladje

Inför vernissagen var det dukat med vitt vin, vindruvor, kex och ostar. Mitt i verksamhetsledarens inledande välkomsttal kommer det in en liten fet man i 30-årsåldern med byxor, jacka och keps i militär camoflagestil. Han avbryter och börjar apropå folkkonstnärlig gestaltning tala om sin båt som han målat, grundeat och fixat till på alla konsters vis… Alla börjar skruva på sig och Annika tar ett kort på honom med sin I-phone i smyg för att man efteråt ska kunna identifiera mannen som utförde den hemska massakern på Galleri Campus i Åbo. Men inget händer. Annat än att han är fullständigt inadekvat trevlig, lägger sig i och konverserar lidelsefullt om allt annat än vad alla andra pratar om. Efter ett tag erbjuder han Annika sin klocka som han köpt i Barcelona och sin kam (!) som present. Troligen för vi har varit riktigt trevliga mot honom, livrädda för ett attentat hade vi både omedvetet en baktanke om att det är kärlek som alla "Psyko Killers" egentligen behöver för att inte utföra sina dåd.

Vi sålde inget på vernissagen som för övrigt inte var speciellt välbesökt, men minnet av det militära "psykot" består. Dagen efter besökte jag Hantverksmuseet på Klosterbacken och fick många inspirerande bilder av gamla stolar och läckra skåp.

TallskogshäftetSom första blogginlägg och kanske som en trendsetter för mitt framtida bloggande väljer jag att citera ur "Tallskogshäftet" av Francis Ponge.

"Njutningen i tallskogarna:
Man rör sig obehindrat framåt där (bland dessa stora stammar vars utseende är mitt mellan brons och kautchuk). De har befriat sig väl. Från sina låga grenar. Där finns ingen anarki, inga härvor av liander, ingen stockning. man kan obehindrat sätta sig, lägga sig, där. Allt är täckt av en matta. Enstaka klippor möblerar dem, några mycket låga blommor. En välkänt hälsosam atmosfär råder, liksom en smakfull och diskret doft, och en vibrerande, men mild och behaglig musik."

JPAGE_CURRENT_OF_TOTAL

Copyright © 2012  s u r o l l e.  Alla rättigheter reserverade